Målsättning

Vandringshinder Rödja kvarn

Vi i GSFK kommer att jobba aktivt för att vattenkvaliteten i Gamlebyviken ska förbättras, framförallt genom att försöka minska näringsämnen som transporteras ut med vattendragen. Gamlebyviken har övergödningsproblem liksom många andra kustvatten, men eftersom vattenutbytet är litet så är Gamlebyviken extra kännslig. Det är på odlingsmarken som näringsämnena hör hemma, det gäller att få dom att stanna där.

Vi vill även riva eller bygga bort vandrinshinder som hindrar lekvandrande och uppväxtvandrande fiskar från att nå goda lek och uppväxtområden. Genom åren har mycket gjorts i vattendragen som försvårat eller omöjliggjort för fisk att nå dessa plattser, tex. urdikningar, dämmen vid exempelvis kvarnar, rensning av sten som försämrar lek och uppväxtområden.

Vi vill även verka för att Gädda och Abborre får ett bättre skydd under leken och inte minst, att fiskvården hamnar i fokus i hela Västerviks kommun. 

Vad är Biotopvård?

Öringbäck

Biotopvård är ett fysiskt ingrepp i vattenmiljön som vanligen syftar till att återställa påverkade områden.

Vattendragen har sedan lång tid tillbaka utsatts för mänsklig påverkan tex: dikning, vattenreglering, sjösänkning, flottledsrensning, vägbyggen, försurning, övergödning mm. Alla dessa exempel missgynnar särskilt arter som är beroende av strömmande vatten. Därför finns ett stort behov av att återställa dessa vattendrag. Genom att på ett naturligt sätt lägga tillbaka stenar och block i vattendragen kan det ursprungliga flödet och ståndplattser för fisken återskapas. Det återskapade flödet leder även till att grusbottnar lämpliga för fisklek återbildas naturligt. Man kan även lägga ut lekgrus(som ska vara av viss sammansättning mindre och större stenar) för att snabba på återhämtningen. Minska näringsläckaget från jordbruksmark och riva eller bygga bort vandringshinder är andra viktiga biotopvårdsåtgärder.

För att få utföra praktiska åtgärder som leder till ändrat flöde i vattendrag krävs tillstånd från markägare och länsstyrelsen.

 

Kort om havsöringens liv!

Havsöringshona som provgräver, för att avgöra om bottenmaterialet är tillräckligt bra.

Havsöringen lever 0,5 till 3,5 år i havet. När den blivit könsmogen återvänder den till ett vattendrag för att leka, oftast till samma vattendrag och plats där den själv kläcktes. I våra trakter leker öringarna i oktober-november. Honorna söker då upp en lämplig lekplats, som helst ska bestå av grovt naturgrus. Där gräver honan en lekgrop genom att lägga sig på sidan och slå med stjärtfenan.

Hanarna gör upp om vem som är starkast, det kan utspelas hårda strider i kampen om de största honorna. Belöningen för segraren blir att föra sina gener vidare genom att befrukta honans rom. Ofta ses småöringar intill ett lekande par, det är bäckhanar som blivit könsmogna trotts att de inte lämnat ån. Bäckhanarnas strategi är att smyga sig fram och befrukta rommen utan att bli upptäckta av den dominerande hanen, eftersom de är små lyckas ofta bäckhanarna befrukta en del av rommen. När rommen är befruktad täcker honan över den med grus, varje hona gräver i genomsnitt två lekgropar. Efter att leken är avklarad lämnar de havsvandrande öringarna vattendraget.

Under vintern ska rommen ligga utom fara från att spolas bort, frysa eller bli uppäten. Lekbädden måste vara stabil så den inte sköljs bort, samtidigt måste den vara lagom genomsläpplig för att friskt vatten ska strömma in och smutsigt vatten strömma ut. Ån ska vara grund och lagom strömmande så att vattnet hålls syrerikt och klart. Grumligt vatten med sediment kan täppa till lekbädden så att rommen kvävs.

Tidigt på våren kläcks rommen nere i lekbädden. Ynglen har den första tiden all näring de behöver i en så kallad gulesäck. Först när gulesäcken är förbrukad kryper ynglen upp ur gruset för att söka annan föda, som till största del utgörs av kräftdjur och insekter i olika stadier. Den första tiden råder hård konkurrens mellan ynglen om att inta de bästa ståndplatserna. De mest attraktiva ståndplatserna är där det finns skydd mot vattenström och rovdjur samt dit strömmen för den mesta maten.

I takt med att öringungarna växer kräver varje individ mer föda, det är en av orsakerna till att många väljer att vandra ut i havet där tillgången på föda är betydligt större. De flesta som väljer att vandra ut i havet är 2-4år och är vanligen mellan 12 och 18 centimeter. Redan i ån sker en anpassning till havslivet, bland annat ökar förmågan att reglera saltbalansen och kroppen blir silvrig med mörk rygg.

I havet accelererar tillväxten när en allt större del av födan utgörs av småfisk. Redan efter 1,5år i havet uppnår många 50 centimeter, som är minimimått för att behålla en fångad öring. Endast en bråkdel av alla havsöringar lyckas överleva alla faror, så att de kan återvända till sitt hemmavatten för att leka.